Indalsälvens delta

För nedre Indalsälven och för många andra norrlandsälvar är älvdalsmorfologin och sedimentlagerföljden typisk. Sedan istiden har deltat utvecklats med isavsmältning,landhöjningoch älvaktivitet. Sedimentlagerföljden har i stort från berggrunden och uppåt följande led: morän, grovt isälvsmaterial, sand, mo och mjäla med lerskikt, däreftertunnvarvig lera, blålera, mjäla och sand med lerskikt,grus och sand med skikt av finkornigare material.
 
Den totala mäktigheten kan vara mycket stor, ibland 50 m eller mera. Den tidigare lagerföljden med avlagrade sediment har mer eller mindre blottlagts genom den fortskridande landhöjning och erosionsprocesser. Terrasser och deltaplan har bildats på olika nivåer, nipor har utmejslats och ravinlandskap har utbildats där flytbenägna jordar blottlagts.
 
Stort materialtillskott fick deltat 1796 när Vild-Hussen tömde Ragundasjön och förstörde deltat i Klingerfjärden. Materialet från den katastrofen lagrades upp i Indalsälvens mynning.

Den naturliga utvecklingen har abrupt brutits, då en kraftverksdamm byggts och ett regleringsmagasin skapats. Till följd av detta har stranderosion satt in, sluttningsprocesser har initierats i de tillskärpta strandslänterna, och i vissa fall har ravinbildning aktiverats. Å andra sidan har älvens transport av sediment från uppströmsliggande delar av älven kraftigt reducerats. Indalsälven är hårt reglerad på grund av flera större kraftverk. Regleringen av vattenflödena påverkar de geologiska processerna i deltat. Området öster om E4:an är den del av deltat där ackumulations- och erosionsprocesserna fortgår. En lång epok i älvens och deltats geologiska utveckling har avslutats och på sikt kommer deltaområdet genomgå betydande förändringar.