Storön
Storön är den sydligaste utposten av Höga Kusten. Storöns former har liksom området i övrigt grundlagts miljontals år tillbaka i tiden. Ön sydligaste bergsformation är omtalad och omskriven. De säregna formerna och siluetterna sätter lätt fantasin i rullning. Storögubben omtalas i folkmun.
Storön består av bergarterna diabas och sandsten. Diabasen överlagrar sandstenen och har därmed utgjort ett skyddande skikt mot nednötning. Sandstenen är därmed en tidsmässigt något äldre bergart. Storöns former är resultatet av påverkan från nedbrytande krafter under mycket lång tid. Landhöjningens effekter är särskilt tydliga på ön. Inloppet till den tidigare hamnen och havsviken på öns södra hälft har grundats upp och tillåter inte längre passage med båt. Öns förhållandevis exponerade läge för vindar från olika vädersträck samt avsaknad av skyddande vikar innebär att besöket på ön bäst genomföres vid lugnare väderförhållanden. En brygga för på- och avstigning finns på utsidan ön. Storön är naturreservat och riksobjekt i Fysisk Riksplanering. Storön och dess natur beskrivs närmare den inventering som utförts av G Edin, G Holmgren och som givits ut av naturvårdsverket 1976, nr SNV PM 642. |
