Älv- och svämsediment/Fluvialt sediment
Älv- och svämsediment har bildats och bildas än idag utmed vattendrag och som deltan vid vattendragens mynning. Älvsedimenten är ofta väl sorterade samt fattiga på organiskt material. Svämsediment benämns den typ av älvsediment som avsätts vid översvämningar. Svämsedimenten är vanligen ofullständigt sorterade och i växlande grad uppblandade med organiskt material, främst växtrester. Älv- och svämsedimenten är ofta skiktade med omväxlande skikt av grövre och finare material. Dessa företeelser beror på vattendragens strömstyrka och därmed dess förmåga att transportera eller avlagra sediment. Typer Älv- och svämsedimenten brukar indelas efter de dominerande kornstorlekarna i exempelvis älvgrus eller svämlera. Grus är en sammanfattande benämning på de grövsta sedimenten som består av grus med växlande halter sten, ibland även små block. Sådant grus har avsatts i strida delar av vattendragen som bankar och revlar (älvgrus) Sand, silt och lera har avsatts vid lägre strömhastighet.
En annan indelning bygger på tidpunkten när dessa sediment bildas. Man gör då uppdelningen i äldre respektive yngre älv- och svämsediment.
Sedimentation av äldre älvsediment började så snart landisen lämnat ett område. Materialet avsattes dels som deltan vid vattendragens mynning, dels som lera och silt (mo och mjäla) ute i sjöar. De sistnämnda sedimenten benämns ibland också havs- och sjös
Tidsgränsen mellan äldre och yngre älv- och svämsediment är något flytande. Definitionsmässigt kan yngre älv- och svämsediment bildas än idag genom en nutida översvämning kring vattendrag. På äldre älv- och svämsediment sker idag ingen avsättning av yngre älv- och svämsediment.
Älv- och svämsediment i Västernorrlands län
Äldre älv- och svämsediment finns i stor omfattning i dalgångar runt om i länet. Dessa sediment är i allmänhet uppbyggda på ett karaktäristiskt sätt med en växellagring av lera, silt (mo och mjäla) och sand vid markytan. Mäktigheten varierar men den kan vara upp till ca 20- 30 meter. På grund av landhöjningen kunde vattendragen ofta äta sig ned genom och erodera de tidigare avsattaälvsedimenten med ravinbildning och ras som följd. Dessa rasbranter brukar benämnas nipor. Västernorrlands län är den region i landet där nipor är bäst utbildade och förekommer i störst antal. Bra exempel på äldre älvsediment med nipor finns exempelvis vid nästan samtliga större vattendrag i länet.
Nutida älvdeltabildning sker i Bottenhavet utanför de större älvarna Ljungan och Indalsälven-Mjällån. Vattenregleringen av dessa älvar har inneburit attdet idag endast sker en obetydlig avlagring. Även västerut inne i landet förekommer avsättning av nutida älv- och svämsediment. Ett illustrativt exempel på en pågående deltabildning i inlandet är Faxälvens delta i Helgumssjön nordväst om Sollefteå. Deltat med sina 9 km² uppvisar flera formelement som är typiska för ett delta. Där finns exempelvis både meanderslingor, avsnörda lagunsjöar och levéer.
Ett mycket speciellt älvsediment finns i gränstrakterna till Jämtlands län norr om Liden. På sina håll kan man där i ett par mindre dalgångar spåra ett lager av sand och grus. Detta lager är ett tappningssediment från 1796 då Ragundasjön 1796 tömdes av Magnus Huss. Vid tappningen uppstod Döda Fallet.
Älv- och svämsediment - samhällsnytta
Älv- och svämsediment har vissa egenskaper som i några sammanhang är bra att känna till. Denna kunskap kan minska samhällets kostnader.
Översvämningsrisk
Områden med svämsediment översvämmas idag vid tillfällen med hög vattenföring i vattendrag. I många fall överensstämmer den bild som SMHI och Räddningsverket tagit fram om översvämningszoner för översvämning vid 100-års flöden med den geologiska bilden av svämsedimentens utbredning.
Stabilitet
Finkorniga älvsediment kännetecknas ofta av dålig stabilitet, vilket kan ge ökade kostnader och andra problem vid väg- och husbyggnad och andra anläggningsarbeten.
Rasrisk
Finkorniga älvsediment är i vissa lägen skredbenägna och känsliga för ravinbildning.
